Verktygslådan.

Tänkt på en sak som Ummis, vår praktikhandledare, sa som var så finurligt och bra formulerat. Att när man jobbar inom socialt arbete så finns de enda verktygen i en själv . Man jobbar hela tiden utifrån ens egen mage liksom. Detta är verkligen sant!
Varje dag tampas man med egna känslor, reaktioner och fördomar. Jag trodde jag var ganska fördomsfri, men icke, jag har mycket stereotypa bilder i min lilla hjärna. Det behöver såklart inte vara negativa alla gånger. Undrar verkligen hur mycket som har förändrats med mig nu under praktiken. Svårt att sätta fingret på själv, men vissa tankar jag har och får i ena hjärnhalvan förvånar verkligen den andra halvan :) Det är behövligt med nya tankebanor för mig, jag har mina "hjärnstopp" där jag helt enkelt satt upp en bild/förväntan som färgar allt som har med likande att göra.
Sen har jag en del känslor jag inte vet vart de kommer ifrån och som känns riktigt pinsamma att ha. Vad gör man med dem? Jag kan inte tänka bort dessa ibland!
Tex har vi ett syskonpar som ska placeras i ett familjehem, och jag är jätteglad för deras skull, verkligen! Men sen är det så att jag inte kan förneka min avundsjuka och svartsjuka över detta. JAG VILL ha det där syskonparet! Och jag vet inte hur jag ska tampas med den känslan. Jag blir nästan lite tårögd när jag vet att jag snart tvingas släppa dem. Eller nej, ärligt, jag blir fan tårögd av bara tanken, nu när jag sitter i min ensamhet och skriver, haha.

Jag har helt enkelt släppt in dem genom mitt sk "professionella skal" och blivit personlig. Men men, vad ska jag göra nu?

Ett hål i mitt hjärta ;(

Nu ska jag gå och grina.

Jag väger btw 90 kg nu om dagarna. Vad hände liksom?

Måste vara min munkhysteri. Klämmer en sex-sju munkar om dagen.