Den sista tiden, ca två månaderna, har det inte varit min tid i livet. Jag har vart fruktansvärt skör, svajig, stressad, skiftande.. ja - you name it.
Jag vet inte vad det är med mig. Känner mig som en maskin som går på övertid.
Jag bara gör saker som ska göras, utan inlevelse och lust. Jag är inte sån?
Jag vill bara sova. Ligga still, ifred. Men det kan jag inte, för då får jag panik och börjar stortjura. Det är inte heller jag?
Fattar inte vad det är med mig. Jag har inte tid att känna mig ständigt trött och ha en ovilja till allt som hör livet till. En obekväm känsla som är större än mitt förstånd.
Jag har inget minne heller, detta beror inte på oengagemang, det har helt enkelt försvunnit med min totala förvirring som infunnit sig.
Sömnproblemen är iaf borta nu och jag sover som en gris. Ibland önskar jag att jag dör i sömnen så jag får ligga kvar tills jag ruttnar. EXAKT så skönt är det att ligga i sängen, ifred, och sova.
Det enda jag har velat är att bli full, för då har man ju kul? eller? Få släppa loss.
Livet är stressigare än vad jag klarar just nu. Ibland funderar jag om jag håller på att gå in i väggen, jag vet, jag är en dramaqueen, samtidigt som jag blir orolig över att den tidigare omöjliga tanken ens finns i mitt huvud. Jag är ju sjukt stresstålig.
Nu låter jag väldans deprimerad. Det är jag inte.
Mig kan inte depressionen ta. Jag skrattar och har kul med. Jag rår om mig själv. Jag vet att detta kommer att vända - för som sagt, detta är inte jag. Snart är min hormonbalans som vanligt igen, eller vad nu problemet är. Tror att det är bra att jag kommit igång med träningen igen :)
Förra veckan blev det fem pass.
New York börjar lossna med. ÄNTLIGEN. Håll tummen (eller be typ) för oss!!!!!!!
Dock så är jag fetare nu än vad jag vart på länge. Heya heya.
Efterlyses: Någon som gillar att banta och är bra på det sökes, som kan banta åt mig. Träningen klarar jag av själv.
Heydå
Såna här tonfiskburkar ska jag lätt föräta mig på. Utan att överdriva är de utsökta!
