Hemska, hemska, hemska dag.

Dagen började med att jag bloggade om katterna (läs: storgrinade). För att sedan gå hem till Rahel nio på morgonen och fylla i en ESTA-ansökan. Piece of cake liksom. Men icke. Jag fyllde i min ansökan först och fick ett snabbt svar (som kan ta upp till 72 timmar) det löd:

Travel Not Authorized

Villket betyder att jag INTE får tillträde till att komma in i USA.

Knas. Katastrof. Sorg. Tror du man fick panik eller?
Vi ringde som idiiiiiiiooooter till svenska ambassaden och frågade vafan som var fel? Och den otrevliga tanten sa bara att det måste vara några fel på mina personuppgifter eller om jag brutit mot visureglerna innan och befunnit mig i USA olagligt, lalala. Jag ringde mamma, utan svar. Ringde pappa och frågade om jag var adopterad, verkligen hette Veronica eller hade ett förflutet som jag inte visste om?

Jag trodde det var något knas med mig, den jag är, mina siffor och mina personliga handlingar. Jag började tvivla på om jag ens fanns, sjuka tankar. Men något fel var det ju. Hade någon annan tagit min personlighet och brutit mot reglerna i USA?
Jag ringde polisen, frågade om jag hade någonting i mitt register - fast jag vet att jag är helt clean där! Jag har aldrig tvivlat så mycket på mig själv tidigare. Tusen tankar. Vi ringde ambassaden en miljon gånger till och frågade vad man kunde göra? Vi kunde inte göra en ny ESTA-ansökan. Jag var tvungen att fixa visum sa de, och det ska ni veta, det tar TID och kostar pengar. Hon började snacka om att jag skulle till Stockholm på intervju och massa skit. Tillslut fick vi fram att vi kunde ringa ambassaden i Washingston. Men vi fick vänta på grund av tidsskillnader. Detta hände alltså nio. Vi fick vänta till strax efter två innan samtalet kunde göras. Mellan det hade vi ett PM-Seminarium med vår handledare. Jag kommer inte ihåg mycket från det mötet kan jag tala om.

När klockan väl, efter hundra år, tårar till tusen, panik, svett och hög puls kunde vi äntligen ringa. Eller ja, Rahel fick ringa, jag kunde inte sluta grina ordentligt och jag var rädd att missförstå någonting. Mannen som svarade var förstående och sa att vi klickat" ja" på en av alla dess konstiga frågor som finns i den där ansökan som man ska klicka nej i. Om man då inte tillhör någon terroristgrupp, har smittsamma sjukdomar, planerar att mörda någon osv. Ni fattar, SJUKA frågor.

Han skulle radera min ansökan så vi skulle kunna göra en ny efter en halvtimme.

Vi gick hem till Rahel. Sen fick hon fylla i min. Paniken steg.
Sen när ansökan väl bearbetats färdigt fick jag ett:

Authorization Approved

= Du är godkänd för inresa

Snacka om sjuk dag. Jag har inte gråtit såhär mycket på så länge.
Pure panik.

Jag kan fortfarande inte fatta. Jag kan inte riktigt skratta åt det än heller.
Jag är bara så sjukt trött.
Imorgon så är det en ny dag.

Såhär lyder den frågan jag klickade i ett "ja" på iaf:

Gällande immunitet vid åtal, svara ”Ja” på denna fråga om samtliga påståenden stämmer in på dig:

(a) du har begått ett allvarligt brott i USA enligt 8 U.S.C. Sec. 1101(h), inklusive ett brott för vilket immunitet från en fällande dom hävdades; och

(b) du har lämnat USA som konsekvens av brottet och den hävdade immuniteten enligt (a); och

(c) du har sedan inte fullständigt avtjänat eller efterlevt domen som avkunnats av domstolen i USA för det brottet.

Jag skulle inte tro det va. Har inte ens varit utanför Norden liksom.

Haha, nu skrattade jag lite.

Sjukt. Helt sjukt.
Va vi har kämpat i MOTVIND i för den här jävla resan. Nu får det vara nog!

Fan va jag ska njuta i New York.

Jag gillade mamma Lenas kommentar: "Åow, tur att de inte släppte in henne då för då hade hon kanske blivit kvar ett tag"
Haha. Ja, fängelse hade ju inte vart så kul nej.